Återbesök hos neurologen och ångest...

Idag var det dags för mitt årliga besök hos genomtrevliga doktor V.K, överläkare på neurologen. Det är sista planerade besöket, sen släpper de mig. Känns lite konstigt, men det har gått fem år sen dekompressionen (så heter operationen jag gjorde) och nu blir det troligtvis varken sämre eller bättre.

När jag parkerat bilen och gick mot sjukhuset så grep mig en olustkänsla så hårt att jag nästan fick panik. Minnena från lillasysters sista tid på sjukhuset vällde över mig. Jag fick bita ihop för att inte börja gråta. Det var jättejobbigt.

Besöket gick i alla fall bra. Han ska skriva ett typ av intyg till mig. Eftersom jag egentligen inte lider av en sjukdom och har bieffekter av den så är det svårt att skriva ett riktigt intyg. Men han ska skriva det i brevform och beskriva vad jag känner och att det är i linje med vad jag varit med om, samt att han rekommenderar att jag får möjligheten att jobba hemifrån oftare eftersom jag mår bra då. Vi får se hur han formulerar sig och vad de säger på jobbet.

När jag gick mot bilen kom den där olustkänslan tillbaka. Jag fick en Flashback från när vi lämnade sjukhuset sista gången efter att de stängt av maskinerna och dödförklarat henne. Då sken solen och det var varmt. Vi satte oss i bilen och allt var bara tomt, hjärtat hade ett hålrum som ekade. Tänk att tomhet kan kännas så tung och så kompakt. Runt om oss fortsatte livet som om inget hade hänt, men för oss stod tiden still. Imorgon är en tung dag, det är dagen de hittade henne livlös i sängen på kvällen...