Saknaden...

Natten kryper på och det känns som en omöjlighet att somna. Imorgon säger vi farväl till min älskade lillasyster. Det går inte att förstå. Jag vet att hon är död, men jag kan inte acceptera att det är sant för det var inte så det skulle gå. Vi skulle ju bli gamla tillsammans. Jag saknar henne så hjärtat nästan brister. Finns inte ord som räcker till att beskriva min bottenlösa sorg...Och jag är inte ensam, vi är många som delar sorgen. Det är en viss tröst i det, att inte vara ensam.

Syskonen Bohlin i slutet av 80-talet. Färgglada och permanentade (ja inte brorsan då, men hår hade han på den tiden)