Tankar om saknad, sorg, ilska och bitterhet

Jag läste följande på en blogg. Det talade direkt till mitt hjärta!

"Sorgen kommer man ju bara inte ifrån. Det spelar ingen roll hur mycket välmenande människor än säger att "tiden läker alla sår" och liknande kommentarer... "So what!" Vill man bara skrika. "Jag lider NU! Mitt hjärta har brustit i tusen bitar och just nu så känns det som att dessa sår ALDRIG kommer att läka! När då någon påstår att tiden läker alla sår eller liknande, ja... Det får liksom ingen relevans i nuet - även om det är aldrig så välmenande."

Texten beskrev sorgen efter en stor förlust så bra att jag var tvungen att dela med mig av den. Jag mår mycket bättre nu. Är nog en kombination av tiden, samtalen med terapeuten och Saroten. Bitterheten och ilskan har svalnat något. Fast jag är fortfarande arg på Gud, kanske helt orättfärdig, men just nu fungerar inte vårt förhållande nåt vidare bra. Visst, det kanske är fånigt att ha en tro på högre makter, att det fanns en chans till ett mirakel. Min tro gav mig hopp om att allt skulle lösa sig till det bästa. När den förhoppningen grusades så kände jag mig sviken ända in i själen. Det skapade bitterheten jag känner. Min Gudstro är lika stark, men jag litar inte längre på Guds kärlek. Och det är så sorgligt för jag skulle behöva Guds stöd genom det här. Jag hoppas...

Sorgen har bleknat, så som den gör, för vare sig man vill eller inte så går livet vidare. Men den finns alltid med mig som en skugga i mitt medvetande, det finns en melankolisk ton i bakgrunden i även de gladaste av stunder. Sorgen kommer nog aldrig att riktigt försvinna. Saknaden är dock lika stor, om inte större, fastän tiden går. Jag påminns om min syster i böcker och tv-serier hon skulle ha gillat. I bakverk, mat och alltid i färgen blå... Jag hör hennes röst i mitt huvud. Jag hör hennes skratt. Såret i själen kommer aldrig att läka. Det är som Frodos sår i Sagan om Ringen. Men jag tror och hoppas att även saknaden ska bli mjukare med tiden och att jag kan tänka på henne med glädje och kärlek utan att bli så in in norden ledsen.