Söndags blues

Idag gråter jag inte, istället visar vädret hur mitt inre känns. Grått och disigt... himlen hänger låg, det är kyligt och även om det inte regnar så är luften våt.

Jag sov dåligt. Vaknade ideligen och drömde om syrran och allt som ska göras nu. Kallsvettades och frös om vartannat. Så som jag brukar när jag glömt medicinen eller blivit riktigt kall/suttit i drag. Men den här gången var det ingetdera. Klockan tre gav jag upp och läste bok i mobilen tills klockan var halvsju. Då somnade jag om och sov till halvnio. Jag hade ont när jag vaknade. I vänster sida, från örat till låret, och ut i armen. Låg kvar och läste ett långt tag. Sen en varm dusch. Trodde att värken skulle gå över då, den brukar göra det. Men idag hade mina nervtrådar bestämt sig för att protester rejält. Värken gick inte över trots varm dusch.

Vi fikade tillsammans och tittade på ett avsnitt av Kobra Kai. Tankarna kommer... syrrans familj är för evigt ofullständig. De kommer aldrig att kunna sitta tillsammans och fika allihopa. Syrran var dessutom väldigt duktig på att laga mat och baka.

Sen strök jag tvätt och plockade och fixade lite. Typisk söndag. Normalt sett är söndag en av mina favoritdagar, men inte idag. Jag var störd av värken och störd av syrrans död. Spänd som en fiolsträng.

Vi åkte till Sandö med Lilleman. Fortfarande disigt och grått. Fortfarande värk. Kändes konstigt nog bättre på väg hem. Värmen i sätet gjorde gott. Kanske det hjälpte till...

Middag när vi kom hem. Vi åt framför tv:n och tittade på Amazing Race, ett favoritprogram. Sen var jag tvungen att duscha riktigt hett för jag var iskall i kroppen. Dagen avslutades i onepiece under en filt på sängen tittandes på Maria Wern. Orkade inte se klart så vi fick spela in slutet. Jättetrött.

Så, en deppig dag med värk, saknad och tv. Inte något jag rekommenderar. Men, man måste genomlida såna dagar för att uppskatta de bra. Och inte bara de bra utan de helt vanliga.