Man får aldrig frågan hur man mår nu...

När vi träffade prästen sa han att fram till begravningen och ett tag därefter så hör folk av sig och är uppmärksamma och beklagande. Sen får man vara beredd på att de slutar att göra det. Inte för att de inte bryr sig utan för att deras vardag pockar på uppmärksamhet och livet rullar vidare. Men för de närmast drabbade så har ju livet vänts upp och ner. Även om vardagen såklart finns där för oss också så är den för alltid förändrad. Jag får aldrig nån fråga hur jag mår nu, det var rätt länge sen faktiskt. Jag mår ju mestadels bra, men det finns en underton av sorg som kantar min vardag. Jag sörjer. Jag får dippar när jag är jätteledsen. Jag begär inte att man ska fråga i tid och otid hur jag mår, men ändå... det är som att det är ett passerat kapitel för de flesta, medan jag kämpar att läsa klart det... det känns jobbigt och ensamt ibland 😔 Men antar att det bara är naturligt att det blir så. Om jag rannsakar mig själv så har ju jag varit likadan när sorg drabbat andra.