Saroten!

Dystert väder i helgen. Varför är det "alltid" så? Fint när kan jobbar och fult när man är ledig. Men vi tog våra promenader ändå. Nu är det bara kvar snö där det varit drivor och i skuggan. Trots det stundtals kyliga vädret - jädra blåst - så är det vår. Och därmed basta!

I fredags ringde doktor V.K. Han är överläkare på neurologen och den som tagit hand om mig. Han är en väldigt sympatisk människa som verkligen lyssnar och är inte stressad. Vi diskuterade hur jag mår både psykiskt och fysiskt, och han kollade i journalen. Han ansåg att det vore en bra ide att börja med Saroten igen. Saroten fungerar för både neuropatisk smärta och oro. Men jag måste hålla noga koll på hur jag mår så jag inte blir mer deppad av den. Visst är det märkligt att en medicin mot bl.a. depression kan ge ökad depression som biverkning? Nåja, jag mådde i alla fall bra på den förra gången jag tog den så jag hoppas det går bra även denna gång. Jag tror egentligen inte att jag har en klinisk depression utan har fastnat i sorgen och är ledsen och arg inombords över orättvisan att lillasyster inte fick leva. Jag har stora förhoppningar om att komma ur det när jag fått prata med någon kunnig som kan ge mig verktygen för att hjälpa mig att gå vidare, och om jag får sova på nätterna och inte vakna ideligen.

Jag har tagit Saroten två nätter nu och inte märkt någon skillnad. Snarare sämre sömn faktiskt. Väldigt orolig i kroppen, inte knoppen! Men det är fullmåne så jag kan inte utesluta att den påverkar. Kanske behöver Saroten en tillvänjningsperiod också? Det är bara att vänta och se. Jag gillar ju egentligen inte att knapra piller, men ibland får man bara gilla läget. Just nu, i en övergångsperiod, accepterar jag att äta Saroten. Planerar inte att göra det hela livet.