Puls på 150!

Ännu tuffare lunchpromenad idag. Först mördarbacken upp till slalombacken (vi gick alltså inte uppför slalombacken, bäst att klargöra det, utan bilvägen upp till slalombacken.) Den är lång och seeeg. Är man som mig helt otränad så är det en nära döden upplevelse. Bara att kämpa vidare och vidare fast hjärtat håller på att hoppa ur bröstet på en. Jösses! Jag var helt vimmelkantig när vi kom upp. Sen kändes det bättre när vi gick på platten en stund. Men så tog vi av in i skogen och tog den vägen hem. Det är verkligen en ynnest att ha skogen runt hörnet. Jag upphör aldrig att känna mig tacksam för det.

Utmanande att vandra utan att snubbla när stigen är full av sten, men kul!

Hemma igen!