Prata och gråta och snora...

Idag har jag varit hos företagshälsovården och pratat - läs gråtit - hos en mycket sympatisk samtalsterapeut som jobbar med KBT... eller som jag sa KGB 😜😂 Det gick bra. Kändes skönt att få vräka ur sig en massa oro och sorg som gömts djupt inne i mitt inre. Från att mormor dog tills nu när lillasyster dog. Alla dessa älskade människor som försvunnit och med dem en trygghet och tillit till livet. Jag ser inte på livet med rosafärgade glasögon längre, och det är sorgligt. Men jag måste komma till en punkt när jag accepterar att livet innehåller en massa sorg men att man ändå kan gå vidare och känna glädje och ha en framtidstro.

Jag måste även bearbeta de dolda känslorna från när jag var sjuk, opererades och tiden därefter. Det har jag inte gjort. Jag har bitit ihop och kämpat på. Inte velat visa mig svag. Dumt... så här i efterskott inser jag att jag borde ha tackat ja till att prata med en kurator efter operationen. Men just då kändes det inte som det behövdes. Allt kommer upp till ytan nu. Vi bokade in två träffar till. Så får vi se om det behövs fler träffar efter dem. Den här teckningen får symbolisera ett av mina happy places, Gimdalen, som jag kan tänka på när jag behöver koppla av. Att ligga i långgräset (ibland i vetet, men säg inget till bonden 🤫) och titta på molnen.