När sorgen tränger på

Jag skulle swisha min systers ena grabb för bingolotter. När jag skrollade genom kontakterna så kom syrrans namn upp strax före hennes sons. Då bara brast det. Jag bara grät och grät. Sån där fulgråt med snoren rinnande. Helt hjälplös fast i sorgen. Det var ett tag sen jag grät så. Jag ville så gärna skicka ett meddelade till henne. Låtsas att hon lever, bara för en stund. Jag ska inte säja att jag glömt bort henne, att sorgen försvunnit. Men det är ju så att livet rullar på och vardagen tränger undan sorgen. Den finns där, liksom saknaden, men i bakgrunden. Fast ibland poppar den fram och griper tag om en rejält. Som nu. Och det är nästan värre när det händer nu än det var från början. Då var sorgen allt, så närvarande hela tiden. Nu blir jag golvad av insikten att hon faktiskt inte finns, det är så läskigt att livet bara går vidare trots förlusten av henne. Det var ju det jag var så rädd för...men det blir ju oundvikligen så för man kan inte sluta leva, man kan inte fastna i sorgen. Jag förstår fortfarande inte att hon är död. Det går inte att förstå. Det är omöjligt