Möte med läkaren och viss förståelse...

Idag har jag och min systers man träffat en läkare på avdelningen hon spenderade mest tid på, han som hade huvudansvaret för henne. Han berättade en massa vi inte visste om. Hon var sämre skick än vi fått veta från henne. Så skör kroppsligen, men så stark mentalt. Hon har alltid tänkt på andras väl och ve före sig själv. Ville inte oroa oss med vetskapen om att det kanske inte skulle gå bra. Så tungt för henne att ha gått och burit på det här. Jag hade kunnat burit det med henne, men hon ville skona oss, och självklart hoppades och trodde hon att det skulle gå bra, att det skulle vända. Hon kämpade med näbbar och klor för att klara det här. Men läkaren trodde inte att hon någonsin skulle ha orkat med en transplantation med tanke på hur infektionskänslig hon var. Hur länge hade hon levt om inte detta hänt? Hade man måsta amputerat hennes ben? Hade fingrarna klarat sig? Vilken kvalitet hade hon fått på livet? Jag tycker då rakt inte att det var bra att hon dog nu, men en viss del av mig är tacksam för att hon slipper lida mer. Att hon får vila. Har jag accepterat vad som hänt? Nej. Men det var bra att få höra vad läkaren sa. Det gör det lättare att förstå varför det blev som det blev. Hon kämpade i motvind, länge, och förlorade sorgligt nog. Men nu slipper hon i alla fall ha ont, nu slipper hon lida och oroa sig. Vi ses i himmelen Lillstrumpa ❤️