Man vet aldrig vart man kommer när man tar stigen genom skogen

3,5 km lunchpromenad varav 85 % var konditionsträning. Jag föreslog att vi skulle gå upp grusvägen mot skogen. Den väääldigt branta vägen! Klart jag tänkte efter en bit att jag måste varit galen som föreslog det här, men jag har jävlar anamma, och Lars med, så vi stretade på...

Och så tittar man på en bild, och då ser vägen nästan platt ut. Hrmpf!! Det är den verkligen inte!

Jag återhämtade mig riktigt fort när vi kom upp. Det vill säga, jag slutade andas som en blåsbälg. Skönt!

Vackert vatten och vitsippor!

När vi kom till elljusspåret tänkte vi följa det tillbaka, men så fick jag syn på en stig. Stigar lockar mig alltid. Lars var inte sugen på en skogspromenad. Men jag var morsk och sa att jag tar stigen så ska du se att vi möts längre ner...

Sånt här är lite ovanligt att möta i skogen. Häxan i Hans och Greta kanske har bott här?

Och vad är det här månne?

Nån slags verksamhet har det varit här för länge sedan. Kontoret?

Stigen ledde mig på helt fel håll. Där på andra sidan är vägen vi stretade uppför. Hoppsan!

Åh, jag glömde att berätta att jag bar på en sten jag hittat efter vägen, en fin men tung sten....

Jag tog av in på en annan stig för jag tänkte banne mig inte ta vanliga vägen hem.

Okeeej! Här tänkte jag nästan vända men tjurskallen vann. Fast stenen fick jag lämna. Det syns dåligt på fotot men det stupar alltså nästan lodrätt ner och sen upp igen (stackars de som fixat nytt staket!). Jag fick hålla i staketet och liksom glida nerför på grund av att det var så lerigt. Som tur är var det lite torrare på andra sidan, men jag fick även där hålla i staketet av och till.

I'm going up up up up 🎼

Vackert vatten!

Och så ett häftigt vatten, men nästan onaturligt på grund av färgen!

Jag var rätt så svettig när jag kom hem. Och Lars hade såklart kommit hem före mig. Fick slänga i mig lunchen, men det var det värt!