Längtan...och känslan av en ”aldrighet”

Idag är en tung dag...

Jag kommer på mig att längta tillbaka till den tid då alla familjemedlemmar som gått bort levde. Då mamma och pappa bodde i huset. Mitt gula mysiga barndomshem. Då när mormor och morfar levde och kom farande med bilen för att ta en fika med oss när vi hälsade på. Inte så värst länge sedan...en lyckligare tid. Det är inte så att jag är olycklig nu, nej det är inte därför. Det är för att älskade människor tar sån stor plats i ens själ. När människor dör blir det ett hålrum som aldrig fylls. Det infinner sig en ”Aldrighet” som en arbetskamrat så bra beskrev det. Att aldrig mer... det är hårt, kallt, vasst när det sägs om människor man älskar. De man aldrig mer får se eller höra, aldrig mer kramas eller skratta med. När det gäller min lillasyster så är jag fortfarande i chock och har inte accepterat vad som hänt. Men det är ytterligare ett hål i själen som inte kommer att gå att fylla. Resten av livet kommer hon att fattas mig...