Jag har funderat mycket i helgen...

Nu återkommer jag till den där känslomässigt jobbiga dagen i fredags. Jag ska berätta vad som hände.

Jag åkte in till jobbet för att hämta min nya mobil. Passade på att hälsa på de arbetskamrater som sitter på kontoret och jobbar. Två av dem tog en kopp kaffe med mig. Så kul att prata med dem ansikte mot ansikte. Men... en av dem var förfärad över hur sliten jag ser ut. Mager och rynkig och trött. Ja.... det är ju sant. Det var inte sagt för att göra mig ledsen utan av genuin oro. Jag klandrar henne inte alls utan tvärt om tackar henne, för det gjorde att jag inte längre kunde hålla känslorna inne. Så jag bröt ihop och grät och grät. Hur många tårar finns det egentligen? Det är jobbigt men ändå skönt att få ut oron och ångesten och sorgen i luften. Den blir reell och verklig när man börjar prata om den. Visst har jag skrivit här på bloggen och pratat med familj och vänner, men jag har inte gått till botten av problemet och faktiskt gjort något åt det. Jag pratade med min chef också, som tur är var han på kontoret den veckan. Jag grät där med. Erkände att jag inte alls mår bra och att jag liksom bara staplar dagar på varandra och inte är närvarande i verkligheten. Att jag flyr in i böcker och filmer (vanligtvis är det älskade fritidssysselsättningar, men nu är det mer en flykt så jag slipper fundera). Han sa att han väntat på att jag skulle bryta ihop. Man kan inte vara stark hur länge som helst.

Faktiskt så har det lättat lite bara genom att erkänna för mig själv att jag inte mår bra. Det satt långt inne. Jag är ju en sån där "duktig flicka" som vill vara stark och kapabel i varje situation. Tror jag blev överraskad av hur djupt jag påverkades av min systers bortgång och att jag inte verkar komma ur sorgen. Att jag inte kunde hantera det. Det går bara runt runt i en spiral. Jag tror dessutom att jag inte riktigt tagit tag i känslorna efter min sjukdomstid. De seglar upp nu som grädde på moset. Syrrans död var det som fick bägaren att rinna över. Då orkade jag inte bära mer.

Jag ska ringa till företagshälsan i eftermiddag och höra om jag kan få komma och prata med någon.

Men mitt utseende får jag nog leva med. Jag är ju en mager rackare rent naturligt och åldern gör att man ser mer eller mindre utmärglad ut i ansiktet. Fåror och påsar under ögonen syns tydligare än på en rundare person. Det kan nog inte mer mat hjälpa. Behövs botox! Men mer sömn skulle sitta bra. Då kanske jag inte skulle se så trött ut. Jag hade ju ändå fixat håret och sminkat mig lite, så det var lite jobbigt att höra att jag såg sliten ut. Man hoppas ju kunna döja det. Men jag är inte upprörd över kommentaren, den var ärligt menad som oro över mitt välmående. Kanske något kilo till på vågen fixar lite fyllning i ansikte. Får försöka äta bättre. Jag är ju sån som slutar äta när jag mår dåligt, får inga hungerkänslor. Jag måste jobba på det..igen!

Varsågod, helt ocensurerat foto av tant Ingela. Just klivit ur duschen, helt "naturell". Jättetrötta ögon. Påsar under ögonen av dålig sömn, och så lite rynkor, men inte så farligt ändå. Ögonlocken hänger. Inget kul. Ögonen är själens spegel säjs det... hmmm. Djuuupa fåror från näsa till mun. Det är åldern. Liksom att huden har förslappats. Och vart tog underhudsfettet vägen? Huden är liksom nån storlek för stor. Annat var det när jag åt kortison. Men det är inget bra skäl för att äta kortison ☺️

Rund som en boll! Våren 2016 innan min operation.