Fars dag, födelsedag och sorgsenhet

I går var det Fars dag. Då saknar jag pappa lite extra 😢 tänker dessutom att nu är vi bara tre kvar i min ”ursprungsfamilj” och då blir jag ännu lite mer ledsen 😔 svårt dag, tung i sinnet.

Vi hade en Skype fika med Lars familj. Väldigt trevligt, men samtidigt så fick det mig att sakna min familj ännu mer. Min familj kommer aldrig mer att kunna träffas igen allihopa. Jag tänker tillbaka på våra stora bullriga kalas i Ånge och blir både glad och vemodig av minnena. Och samtidigt väldigt ledsen. Det känns som om jag är ledsen väldigt ofta nu. Ovant för mig som oftast är glad och positiv även i motgång. Det är fullt normalt i en sorgeprocess att vara ledsen och nedstämd, men tänk om jag fastnar? Jag bara kan inte acceptera att syrran är död. Hur länge är normalt att tänka så?

Baksidan av kärlek är sorg. Känner man stark kärlek blir ju såklart sorgen väldigt stark också. 🥰😭

För att göra dagen ännu lite gråare så fyllde Lilleman år. Men han var inte hemma utan hade stannat på skolan pga att de skulle ha halloweenfest efter öppna huset i lördags (ingen stor, bara elever som ändå träffas varje dag på skolan). Första gången vi missar en födelsedag för nån av oss i familjen. Det är ju inte hela världen men i mitt fragila sinne just nu så kändes det ledsamt.

Lilleman i utrustning för räddning.