Dagen då hjärtat krossades 💔

22 september är numer min värsta dag på året. Dagen då jag förlorade pappa och några år senare min lillasyster. Minnet av nätterna då vi vakade på sjukhuset är glasklara. 2016 dog pappa. Mamma ringde oss på natten och vi åkte till sjukhuset. Såg ambulansens blinkade lampor genom skogen när vi parkerade. Tävlade för att komma först till porten på akuten. Sprang som jagad. Kikade in genom fönstret när porten stängdes efter ambulansen och försökte se om det var pappa. Såg bara fötter, men kände instinktivt att det var han. Vi samlades i anhörighetsrummet på IVA. Den sorgen jag kände när läkaren berättade för oss att det troligen var för sent går inte att sätta ord på. Bottenlös förtvivlan. Föll nedför ett stup utan slut, vet inte om jag träffat botten än. Jag har innan dess aldrig gråtit som jag gjorde då. Helt utan spärrar,  fulgråt. Vi åkte hem och sov oroligt några timmar och åkte sen tillbaka. Läkaren berättade att pappa fått sådana skador på hjärtat att det troligen inte skulle kunna slå själv. Och om han mot förmodan skulle vakna så har hjärnan varit utan syre för länge. Man stängde av respiratorn och han dog. Han ville inte bli ett kolli så skönt för honom, men för oss var det en chock att han helt plötsligt bara var död. Han levde ju igår! Hjärtat var krossat i tusen bitar.

Spola fram tiden fyra år till 2020. Jag väcks åter igen av samtal från mamma. Nu är det lillasyster som hittats livlös på sjukhuset efter en operation. Ännu en gång åker vi till sjukhuset mitt i natten. Ännu en gång samlas vi i anhörighetsrummet på IVA. Och ännu en gång berättar en läkare att det troligen inte kommer att gå bra. Hon är i djup koma. Chocken gör mig förvirrad. Vi messade ju till varandra på kvällen. Jag skulle komma med hamburgare till henne till lunch dagen efter. Vad händer? Vi sitter vid hennes säng och jag smeker hennes hand och viskar om och om igen, som ett mantra, att hon måste vakna. Men inom mig känner jag att hon redan är borta. Sorgen och saknaden av pappa kommer upp till ytan igen, som en eld som får mer bränsle sprakar den till och ökar i styrka. Insikten att jag aldrig kommer att få prata med lillasyster igen slår till som en käftsmäll. Det är som att jag inte kan andas. Jag gråter hejdlöst. Ögonen svider till slut, blir såriga av alla tårar. Det tar tre dagar innan läkarna gjort alla tester och konstaterar att hon inte kommer att vakna. Hon var utan andning för länge innan de hittade henne och hjärnan har fått för stora skador. Man stänger av respiratorn och hon dör. Sorgen efter henne är så djup. Man förväntar sig ändå att ens föräldrar går bort först, men en lillasyster ska ju finnas där bredvid en längre länge, ja hela ens liv. Förlusten av två så viktiga personer på så kort tid går inte att komma över. Tiden läker alla sår, sägs det. Men sorg och saknad har ingen preskriptionstid. Den upphör inte bara för att tiden går. Den bleknar och faller in i bakgrunden, men den finns alltid med en. Livet är för alltid förändrat.