Besök på kyrkogården, livet just nu och lite jul gör livet gladare

Har besökt minneslunden i Fränsta. Tände ljus och lämnade en liten blomma till allra käraste syster. Det är snart tre månader sedan hon gick bort. Sorgen och saknaden är så stor. Livet rullar på, men såret i hjärtat undrar jag om det någonsin kommer att läka. Hon kommer för alltid att fattas mig. Jag har fortfarande inte riktigt fattat att det är sant att hon är borta för alltid. ❤️

Min blogg handlar mer om henne än om mig nu. Men jag kan inte göra annat än skriva om det som berör mig, det som är min verklighet just nu. Och det är förlusten av henne, saknaden av henne, minnena av henne som påverkar mitt liv allra mest. Innan man varit med om en sån här sak är det helt omöjligt att förstå hur det verkligen känns på riktigt. Hur det river och sliter i själ och hjärta och planterar en sorg som är helt omänskligt jobbig att bära. Jag vet inte när det lättar...

Nu är inte mitt liv en tragedi om nån nu skulle tror det. Jag låter inte sorgen bryta ner mig. Det skulle hon inte vilja. Jag skrattar och njuter av livet och har det oftast rätt bra här mitt i pandemin och i sorgen efter henne. Det måste man. Man måste tillåta sig själv att känna sig lycklig mitt i allt elände. Utan att känna dig skyldig. Men stunderna av sorg är jobbiga, gråten och saknaden är jobbig. Det ska vi inte sticka under stol, och det är viktigt för mig att synliggöra det för det är en sån viktig del av livet.

Ser man sånt här så kan man ju inte låta bli att bli lite lycklig i sin jultörstande själ. Vi åkte förbi det här huset i Fränsta efter att ha varit på kyrkogården. Som ett tecken från min likaledes julälskande lillasyster 😊