Att livet går vidare...

En smula jobbigt att ”gå” till jobbet i morse. Inte för att jag inte trodde att jag var redo rent känslomässigt, utan för att det kändes oviktigt i mitt liv just nu. Hur ska man kunna engagera sig i jobbet när allt är upp och ner?

Jag började med att mejla mina arbetskompisar. Det är svårt att möta sorg. Vad säger man, vad säger man inte? Jag bearbetar det bäst genom att prata och prata så jag skrev det. Kanske börjar jag gråta, men det är ok.

Jag hade telefonen stängd under förmiddagen för jag var inte helt redo att möta kunderna. Jobbade bort en uppsjö av mejl, blir många på några dagar. Pratade med syrrans man i telefon. Han har bestämt tid hon Fonus, imorgon klockan ett. Jag ska åka dit med honom så jag får ta ledigt halvdag. Kommer att bli jobbigt så jag stålsätter mig. Men jag lär gråta ändå. På lunchen kom fru M och hälsade på. Vi fick fina blommor av herrskapet M och kompisen T.

höstblommor i mina färger.

Eftermiddagen gick bättre. Jag kände mig mer som mig själv. Öppnade telefonen och pratade med många kunder. De som ringer direkt till mig har nog saknar mig för det var fler än vanligt.

Efter jobbet åkte vi till Öjestrand med herrskapet M. Dimman låg tät. Vi var ensamma att gå ut så vi fick spela tillsammans trots för högt handicap. Det var utmanande med dimman och blöt fairway och green. Bollen rullar annorlunda. Men det var kul. Vi hann dock inte med alla banorna för det blev mörkt. Tusan ta hösten! Jag hade riktigt kul och för nån timme kunde jag trycka undan sorgen och vara glad. Det är viktigt för att klara av vardagen, att inte duka under för sorgen. Livet går vidare trots att det är under protest mot att syrran inte får leva hon också.